Äntligen.

Äntligen ta mig fan är Madonnas Erotica-bok på väg hem till mig. Några år för sent bara. Den som väntar…

Metal Gear 4 kartongen ligger på mitt skrivbord med plasten kvar. Det är något med lådan jag inte orkar ta tag i just nu. Dels för att jag inte äger den fysiska tiden för tillfället att totalt hänge mig till upplevelsen och för att jag känslomässigt inte dealat klart med allt spelet faktist innebär. På gott och ont ska allt i denna förbannade värld vara kopplat till något annat [Läs: I IS TEH SUKKS ALOT]. Jag vet inte heller hur jag ställer mig till att det faktiskt kommer att vara slut sedan. Orkar jag ens tänk på det här? Jag är knappast redo. Jag ska i stället sälja min själ till satan han själv och börja leta efter ett begg 360 till vettigt pris. Ångest bör alltid botas med ångest.

En komplett Rock Am Ring reccension kommer inom kort. Vilken rysare! Jag hoppas att alla ni (djävlar) som är på WTAI ikväll har det underbart och tar chansen att ligga med Josh. Jag vet att det är Josh [tillsammans med Boots, men det är en helt annan femma] som kommer att rädda rocken när Brucan och Brucan går i pension. Se bara på hur Ashcroft håller på att styra upp brittpopen igen. Tillochmed Spititulized finns igen. Nu fattas bara Suede och cirkeln är sluten.

Till skillnad från skämt-Metallica som inte kan göra annat än att vara otroligt o-orginella för tillfället och härma Trent så gör Trent faktiskt något bra. Snart kommer Niggy Tardust skivan och The Slip + live rep i fysisk version. nin.com

Love is Noise.

Vad säga? Richard Ashkroft jag älskar dig!

Äntligen, Finally, Zu Ende.

Nu är det sommar på riktigt! Hookar upp med Färne och Papa Dread i Malmö i morgon för några timmars ångest innan nattlig bilresa till Nürnberg för att anlända till Rock Am Ring med ångest. Just det waste mitt på Formel 1 banan. Formel 1 är nog snäppet häftigare än rock. Jo, så måste det vara.  Äntligen säger jag bara. Ha det fint alla. Jag återkommer. Och jag har ångest.

Influenser.

Yoga-retreaten i Indien kanske inte ligger så långt bort trots allt. 2 veckor totalt isolerad från verkligheten. Den perfekt disciplinen och uthålligheten värd att sträva efter. Jo, det här är vad jag vill. Slippa allt that is. På ett positivt sätt.

Gone Baby Gone.

Jag vet inte riktigt varför jag känner som jag känner, men efter tagit del av nyheterna att Yves lämnade detta jordeliv under natten gör mig mycket sorgsen.

Sitta, vänta, önska.

Av någon anledning har jag de senaste veckorna vaknat upp 3 på morgonen och inte kunnat somna om. Av någon anledning tenderar folk [vi använder ett sammlingbegrepp här] höra av sig till mig just 3 på morgonen. Dessutom börjar solen lysa i mitt rum runt 3 på morgonen. Hör alla dessa samband ihop på något märkligt sätt? Och varför kan jag inte sova som en normal människa. Kommer ju att säcka ihop snart. Hur jag dessutom skola överleva festival vet jag inte. Sömnångestmänniska som jag är.

Har smått börja känna av pre-resa-ångest. Jag tror jag råkade förarga en vän i helgen genom att säga att hela grejen kommer att bli <<skoj>>. I Irriterad ton besvarade han mig att det <<fan kommer bli legendariskt!>> På onsdag åker jag till Malmö, på natten bil till Tyskaland. Leka oproffsiga tältare tills fanskapet drar igång på fredag.

Herregud, det är redan juni! Sommarlov i morgon då. Bär på en märklig känsla att jag kommer att överraska mig själv. Inte genom att vara ett pucko då, utan genom att positivt överraska mig själv.

I dag: Rusted Roots – Send me on my way

Update punkt genast.

Nu har det seriöst gått på tok för lång tid när Trent inte öppnat käften och hatat så där på lagom nivå. Känner att jag behöver någon slags vägledning och den enda som kan ge mig det just nu är Trent. Kom igen, do it! Eller bjud iaf på något att frossa i från NIN-land. En bild på Josh? Något snaskigt om Robin? Vad som helst! En bild på Josie? BERÄTTA NÅGOT FÖR MIG TRENT!

Om du bara visste, jag saknar dig så...

KOMMUNITAKTION I PRAKTISK DIDAKTIK.

Jag tog med mig MYCKET refferensmatreal till tattueraren. Jag var väl förberedd på exakt vad jag ville skapa. Jag tvekar inte en sekund på att denne man i fråga inte var duktig utan att han helt enkelt inte förstog. Efter babblande i jag vet inte hur länge inser jag att det bara är att ge upp kampen. Det kom makabra förslag om att sätta en tiger eller kanske en panter på ryggen som rivit mig över revbenen. För min bild var ju trots allt en konstnärlig instalation, inte något som går att överföra till en tattuering. Jag förstår inte hur denne tänker, allt jag ville ha var kargheten och tomheten. Något sönderrivet, söndervittrat på en trasig bakrund. Lattja runt lite med skugor. Begriper inte hur kargheten blev till en panter! Dessutom står olika djur för olika saker. I nuläget är jag inte redo att smacka till en stor panter på ryggen. Min quest är dock inte över. Det finns ännu hopp. Så fort som möjligt ska jag konsultera en ny snubbe. Som kanske inte är så traditionellt lagd. Kommunikationen i didaktisk praktik gick inget vidare.

För att dränka mina sorger gick jag iväg och stack hål på mig själv. I mitt öra hörde jag hur brosket knakade sönder och nålen borrade sig sakta igenom. Fras fras, knak, knak var allt jag hörde. Men snyggt blev det.

Dagen spenderas för övrigt med Alex som sällskap och mys i solen. Ibland är det enkelt. När jag anländer på dagis för att hämta baby skriker Danko Jones ut ur en högtalare och någon slags feststämning på utegården befinner sig. Det finns hopp trots allt.

Visst är det märkligt hur jag aldrig lär mig av mina gammla misstag? När ska jag egentligen någonsin lära mig att inte vara då dum i huudet? Keff-jag!

Brainfreeze.

Ibland går jag vilse, vet varken ut eller in. Då ställer jag en enkel fråga till mig själv. <<Vad är allt det här?>> Svaret är alltid det samma: <<Jag älskar Trent>> sedan är jag genast på rätt spår igen. Hur som helst säger Trent att jag bör lyssna på The Shins. Han tips om Arcade Fire gick inte heller av för hackor. Det lilla popsnöret. Jag kan garantera att karln inte äger en enda Machine Head platta. Anyhwo, det visade sig att The Shins är hur cleana som helst. Lite pop och pepp i vardagen. Australia är en klar favorit just nu.

Ständigt blir jag chockad över karaktärerna i min bok och hur de beter sig. Just nu liknar handligen <<En miljon sätt att fucka upp precis allt>> Deras självdestruktivitet, deras längtan att göra något men samtidigt bakåtsträvande vilja. Känner vi igen temat? Klart vi gör, fast det här är på ett lite djupare Fucked Up plan än vad vi någonsin kommer att gå. Normer slåss sönder, inget är pk och allt är mycket förvirrat. Om jag ska vara ärlig vet jag inte hur jag ska bära storyyn vidare. Efter senaste kapitlet kan historian ev. tagit sitt slut. Exilen i helgen [nej, jag ska inte på brännbolls yran. Som sober blir min gissning att det inte blir allt för skoj. Min och mina vänners tid på Fysikgränd är över sedan några år tillbaka.] ska tillägnas lite brainstorming. Jag måste fanimig leda storyn vidare, utan att bli så där förutsägbart uppknullad. Dualism. Jag styr upp! Överväger om jag ska trycka på <<send>>knappen och låta en god vän korrekturläsa eller inte. Jag vet inte om jag vågar.

Har ett nytt spännande projekt igång med Fritta. Jag är fast besluten om att vinna och få skrika BÖGEN åt henne. Jag vet jag kommer att vinna.

Tysklandspeppångesten börjar krypa i kroppen. Jag måste börja packa. Och ha ångest. Jag förstår inte att vi faktiskt ska se RATM. Det trodde jag aldrig skulle ske under min livstid. Och nu börjar alla komma hem igen efter en termin borta i vida världen. Det ska bli mer än mys att träffa alla igen. SOMMARPEPP HELA TI’N! Någon som vill följa mig till Paris i augusti för övrigt?

Om jag bara.

Tydligen gick medelandet som vanligt INTE fram. Jag kanske började [som vanligt] i fel enda. Konklusionen blev således att jag inte bryr mig ty jag är en bitter djävel, när den skulle varit att jag inte bryr mig för att jag faktiskt inte bryr mig eller anser att min energi inte kan läggas på sådana triviala grejer. Av en händelse snubblade jag för någon minut sedan på en låt som Carl gjort för länge sedan. Jag borde sagt som Carl <<Du har min respekt, men inte min sympati.>> Det är alltid så lätt att vara efterklok.

I morgon ser jag fram emot att sticka hål på mig själv, samt boka tid för tattuering. En ribb-piece känns helt klart motiverat.