KOMMUNITAKTION I PRAKTISK DIDAKTIK.

Jag tog med mig MYCKET refferensmatreal till tattueraren. Jag var väl förberedd på exakt vad jag ville skapa. Jag tvekar inte en sekund på att denne man i fråga inte var duktig utan att han helt enkelt inte förstog. Efter babblande i jag vet inte hur länge inser jag att det bara är att ge upp kampen. Det kom makabra förslag om att sätta en tiger eller kanske en panter på ryggen som rivit mig över revbenen. För min bild var ju trots allt en konstnärlig instalation, inte något som går att överföra till en tattuering. Jag förstår inte hur denne tänker, allt jag ville ha var kargheten och tomheten. Något sönderrivet, söndervittrat på en trasig bakrund. Lattja runt lite med skugor. Begriper inte hur kargheten blev till en panter! Dessutom står olika djur för olika saker. I nuläget är jag inte redo att smacka till en stor panter på ryggen. Min quest är dock inte över. Det finns ännu hopp. Så fort som möjligt ska jag konsultera en ny snubbe. Som kanske inte är så traditionellt lagd. Kommunikationen i didaktisk praktik gick inget vidare.

För att dränka mina sorger gick jag iväg och stack hål på mig själv. I mitt öra hörde jag hur brosket knakade sönder och nålen borrade sig sakta igenom. Fras fras, knak, knak var allt jag hörde. Men snyggt blev det.

Dagen spenderas för övrigt med Alex som sällskap och mys i solen. Ibland är det enkelt. När jag anländer på dagis för att hämta baby skriker Danko Jones ut ur en högtalare och någon slags feststämning på utegården befinner sig. Det finns hopp trots allt.

Visst är det märkligt hur jag aldrig lär mig av mina gammla misstag? När ska jag egentligen någonsin lära mig att inte vara då dum i huudet? Keff-jag!

~ av lefatal den maj 29, 2008.