Joo.

Jag säger så här, har du ett problem, prata med Svenke och han styr upp. Karln briljerar gång på gång! Fantastiskt! FANTASTISKT!

Tanke krockar med verklighet.

Jag ver seriöst ingenting längre. How about aktivera tallkottkörteln kanske?! HUH!?!?

Logik.

Och då kanske det var någon djävel som undrade <<Hur menar du nu, jag förstår inte!>> Och svaret blir så enkelt, så befintligt, så berikade. Svaret innehåller allt. Lösningen på gåtan, meningen med livet och 42. Vi kan kalla det för slutet på lidandet; upplysningen. Vadvid hon svarade: <<New Orleans!>> med blicken långt bort, fokuserad på något helt annat.

Svaret ligger alltid så nära. Verkligheten befinner sig plötsligt 12 steg framåt och passera gå. Sjävla förväntan var ju att det inte fanns någon förvänting från början. Ibland är jag bara så smart!

Buuuuh Waaaah.

Okej. Tänk tänk tänk. Gårdagens över halva dyng spenderad i en trång studio med ångest, nervösa sammanbrott och fantastiska [INTE!] redigeringsprogram ledde till slut till en redigt bra slutprodukt. Förstår inte hur ambitionen tar tag i en ibland och engagerar så. Men varför?

En kär vän till mig är mer än hjälpsam i mitt sökande på någon slags upplysning/zen-nivå som går att acceptera/medvetenhet när han själv för några år sedan var på samma jakt. Planen de kommande dagarna är att aktivera 3:e ögat och få känna av alla de psykiska fördelarna vaknandet ger. [När, jag skojar inte]. Han tipsade även att ett bra meditationsställe är på vår gamla skola i vilorummet. Någonstans blev jag sugen på att smyga in dit någon dag och prova. Alla dessa kära minnen.

Livet är lite väl mycket 2005 just nu. Sitta med macbook på café, tjuvlyssna på vad de runt det andra bordet pratar om, förverkiga sig själv á la zen, Sex and the City och skriva på den där fantastiska romanen. Get over det liksom.

Jag blir så förtvivlat förförd av alla ord. De där svåra, komplicerade, cybiska. bittra. Jag skulle kunna lyssna non-stop i flera dagar. Bli inte förförd av orden. Förälskelse, betuttad. Kan jag bli mer klar på det hela?

Det blir inget nytt kapitel just nu. Snart helg. Hoppa ska vi göra. Tills vi blir åksjuka.

Lite farligt kanske.

Det finns onekligen rätt mycket i denna jordevärld som ger mig ångest. Några av de alla tingest som framkallar ångest i min sinnevärld just nu är:

- First Class – SMS

Här är två utmärkta exempel på tekniska prylar som är fantastiskt praktiska, men ack så farliga! Skickade just iväg ett mail via FC, jag hoppas kommer att landa hos en studiekamrat. Men å andra sidan vet jag aldrig. Tänk om jag råkade skicka i väg ett till min handledare i stället eller annan random jöns som INTE skulle ha mailet. Inte för att sjävla mailet innehöll något farligt, men bara det där känslan av att inte veta. Jag kan således inte med FC och tycker att det är satans påfund. Alla konferanser [som jag för övrigt inte får tillgång till] och mail hit och dit. Jag förstår inte vem det är som har skickat mail till mig eller hur jag ska skicka iväg mail till rätt person. Förbannade gytter med andra ord! Vadå ‘Min Portfölj?!?!’ Det jag inte kan hantera ger mig ångest.

Nåja, den riktiga problematiken sitter i att skicka sms. LIVSFARLIGT. På 160 tecken finns det gott om utrymme för att knulla sig själv i ögat. Ett sms känns dessutom mer närgående, mer privat än tex att skicka ett mail. Var går denna hårfina gräns mellan att skicka ett sms i all välmening till att störa någon i privatlivet? Nu inser jag även att jag gör en höna av en fjäder, men lika förbannat, det ger mig ångest. Övertramp i privatlivet eller ej. Det jag inte kan hantera ger mig ångest.

I morgon skall det onekligen bli spännande att kicka liv i kvinnan, myten, legenden: Cathy Rustle.

Fuck Fuck Fuck Fuck Fuck

Perfektion.

Närmare estetisk perfektion tror jag knappast det går att komma. Tänk att ha den här hemma i High-Res.

Slå sönder något. En massa grejen.

KOMMUNIKATION I DIDAKTISK PRAKTIK VAR DET JA! Helt klart får jag inte min triangel med mål, syfte och innehåll att gå ihop. Frustrationen illar i fingrarna. KNÄPPSKALLE!

Gränsen suddas ut.

Tusen doser skratt, några doser allvar, några doser djup, några doser fortskridning.

Chpt X: Precis som illusionen

Suset i mitt huvud.

Hela detox grejen börjar kännas slitande. Mina ben orkar knappt bära mig längre och den ständiga yrslen ger mig dålig balans. Jag dricker ännu en gigantisk detox-te i hopp om att det ska kännas bättre om en stund. Men det gjorde visst inte det.  Allt har onekligen sin charm, även att svälta sig själv.

Helgen har passerat på ett ytterst trevligt sätt. Fredagen bjöd på mys och mata ankorna i dammen med Alex.  Och lite Raz. Inget kan slå det. Coola klubbkillar. Yea. Enkelhet och nyfikenhet är så underskattat. Tillsammans satt jag och Alex i soffan och grubblade om hurvida det är värt att hoppa från klippan och kanske få vingarna att lyfta eller att stupa rätt ner. Ett litet tecken skulle räcka. Sedan skulle jag slå till. Totalt.

Min ÄLSKADE Trent fyllde för övrigt 43 i går, 17 maj. Han börjar blir till åren kommen och jag känner onekligen en viss oro för vårat förhållande. Jag måste verkligen lägga i en högre växel om vi ska hinna 5 barn innan karladjäveln trillar av pinn. Full fart framåt.

Okonkret nog har jag lyckats få ytterliggare ett kapitel jag misstänker kommer att behöva total omredigering. Typ som denna text jag just nu skriver. Sak samma. Jag tar det en annan dag. Grupparbete de luxe i veckan väntar. Manusideer var det visst. Tur att vissa äger en förmåga att kunna göra allt av inget. Imponerad sitter jag och tittar på av häpnad.

Jeus Christus… Chpt IX: Det svarta syndiga hjärtat

Så länge det går framåt.

Chpt VIII: Jag antar att jag bara ville berätta